Besjälad glasarkitektur

Text: Sandra Nolgren
Foto: Jussi Tiainen

Tillsammans med textilkonstnären Outi Martikainen har finländska SARC skapat några eleganta glashus med ett eget uttryck.

Glas är ett knepigt byggnadsmaterial. Fåfängt på något sätt. Glaset är en strippa som ger betraktaren en möjlighet att se saker man i vanliga fall inte (och kanske inte heller borde) se. Det är vulgärt, lockande och skirt på samma gång. Men mer ofta än sällan är glashus hopplöst trista, lådor utan vare sig själ eller lockelse.

Finländska SARC är ett arkitektkontor som tagit glasets utmaningar på allvar och som spottat fram ett par glasbyggnader som ligger högt över genomsnittet. SARC bildades 1965, men hette då Arkitektkontor Jan Söderlund. 1995 vann Jan Söderlund och den då 31-årige Antti-Matti Siikala tävlingen om Sanomakoncernens huvudkontor i centrala Helsingfors, numera granne med Kiasma. Efter tävlingsvinsten blev Antti-Matti Siikala delägare i företaget som bytte namn till SARC och kontoret ägs i dag av Antti-Matti Siikala och hans kollega Sarlotta Narjus. Tillsammans drev de mellan1990-95 kontoret Narjus-Siikala Architects. De har också båda arbetat på Heikkinen & Komonen och läst till arkitekter på Tekniska högskolan i Helsingfors. Antti-Matti Siikala kan dessutom ståta med utmärkelsen ”Nuoren taiteen Suomi-palkinto”, ett statligt pris som ges till en ung finländsk talang. Antti-Matti Siikala erövrade utmärkelsen 1996.

I flera projekt har SARC samarbetat med textilkonstnären Outi Martikainen. Samarbetet började när Martikainen gjorde tryck av björkar för glaspartierna på Finlands paviljong på EXPO 2000, ritad av just SARC. Sedan dess har Outi Martikainen varit med och satt sin prägel på flera av SARC:s glasbyggnader. Mönstren som ofta för tankarna till naturen är tillräckligt diskreta för att inte dominera byggnaderna, men skänker dem samtidigt en dimension som saknas på många andra glashus. Det hårda glaset mjuknar något, blir snällare och mindre teknokratiskt. I några av projekten är det glaset fäst framför en inre glasfasad och bildar en slags semi-dubbelglasfasad. Från utsidan ser fönsterbanden bara ut som band, men inifrån är utsikten god och ljusavskärmningen imponerande. Den mest komplexa fasaden är den på Soneras huvudkontor (2000). Där är mönstret tryckt mellan ett färgat och ett klart glas. När man rör sig i eller utanför huset förändras mönstret med ljusskiftningarna och ser ut att röra sig.

- Vi försöker undvika att separera konsten från byggnaden i våra projekt. När vi jobbar tillsammans med Outi är hon en del av teamet och kommer in i projektet på ett tidigt stadium, säger Antti-Matti Siikala angående samarbetet med Outi Martikainen.

Sandra Nolgren Att låta en konstnär vara med och utforma en glasfasad, är det ett sätt att undvika klichébilden av ett glashus, att undvika att det blir en glaslåda.

Antti-Matti Siikala Till viss del. Glas är ett farligt material. Det har aldrig varit ”levande” som sten eller trä. Vi försöker undvika den döda känslan i glaset.

Den döda känslan försöker SARC också mota med oväntade planlösningar. Soneras huvudkontor är byggt som en kompakt fyrkant där en del skurits ut, ungefär som en tårta där någon tagit en bit. De knivskarpa vinklar som bildas omkring hålrummet ger tillsammans med glasets virvlande tryck fasaden en expressionistisk attityd. SARC:s byggnad för företaget Kone (2001) är stillsammare. Outi Martikainens lodräta abstrakta mönster för tankarna till regn och förstärker byggnadens långsmala siluett. Men även här har någon varit och skurit bort en bit. Högst upp avtecknar sig en genomskinlig kub. Det är en takterrass med vidunderlig utsikt. Och genom de transparenta dubbelglasen ser man tydligt hissmekaniken i arbete.

SN Konehuset upplevs som tekniskt avancerat samtidigt som de tryckta fasaderna förankrar det i en konstnärlig tradition. Är arkitekt främst ett tekniskt eller ett konstnärligt yrke?

AMS Både och. Du måste vara professionell när det gäller de tekniska aspekterna, men för att skapa byggnader och platser som är värda att komma ihåg behövs något mer. Det är arkitektur.

I sina glasbyggnader har SARC tillsammans med Outi Martikainen lyckats skapa en arkitektur som är lätta att känna igen och komma ihåg. Mönstertryckt glas är förvisso inget unikt, Herzog & de Meuron har till exempel samarbetat med konstnären Thomas Ruff i flera projekt, men till skillnad från Herzog & de Meuron som verkar rädda för att fastna i en viss stil fortsätter SARC samarbetet med Outi Martikainen och deras fjärde byggnad med mönstrade fasader är under uppförande (Medicinska fakulteten på universitetet i Oulu). Att hamna i ett fack och anses som förutsägbara är inget som verkar oroa SARC, något som vittnar om en god portion självförtroende, ett självförtroende som kanske kommer att löna sig. Lägg SARC på minnet.